Som framgår av nedanstående (som är ordagrant återgivet) har kunniga lantbrukare aldrig tillämpat dagens närings- och mullförstörande metoder, såsom t ex: kompostering, ytgödsling, plöjningsfritt,
eldning av halm i värmeverk, tillverkning av biogas av skörderester och naturgödsel, m.m.
Förmultning
Denna sönderdelningsprocess är ej annat än en långsam förbränning, ty med den multnade kroppens väte förenar sig luftens syre till vatten och med dess kol till kolsyra, alldeles såsom det tillgår då en kropp förbrännes. Denna sönderdelning sker dock ej omedelbart på en gång, utan därvid uppkomma såsom mellanled en del brunfärgade kolrika ämnen, kallade mullämnen. Dessa innehålla utom kol äfven väte, syre och kväfe. En del mullämnen havfa sura egenskaper och kallas mullsyror. Mullämnena äro af den allra största betydelse för åkerjorden, såsom vi framledes skola påvisa. Emedan de äro underkastade en ständig fortgående förmulltning, äro de en ständig källa till bindning af kolsyra i jorden, och denna syra bidrager i hög grad till att göra jordens växtnäringsämnen mera lättlösliga och tillgängliga för växterna.
Matjorden och alfen
Matjordens djup har ett stort inflytande på jordens fruktbarhet därigenom, att den erbjuder växterna ett större näringsförråd ju djupare den är, hvarjämte hon i samma mån kan upptaga och kvarhålla en större mängd fruktighet. Vid inträffande torka lida skördarna alltid mycket på grund jord. Samma är förhållandet de tider då ymnigare nederbörd inträffar. En grund matjord bör därför, såvidt möjligt är, fördjupas och förbättras (=jordisering - Börje Gustavssons kommentar). Alfven har äfven stort inflytande på jordens fruktbarhet. Ju mer godartad den är, ju mer näring lämnar den åt djuprotväxterna. Den kan äfven förvandlas till matjord genom djupare bearbetning. Kol är en hufvudbeståndsdel i mullämnena och dessa havfa, såsom antydt är, en mycket stor betydelse för åkerjordens bördighet.
Kreatursgödsel
Ammoniakjäsningen är lifligast uti gödsel som ligger löst uppkastad eller fritt utbredd på gödselkomposten emedan lufttillträdet då är obegränsat. Sammanpackas gödseln, så aftager ammoniakjäsningen i massans inre och inskränker sig till ytan. Men äfven där kan den hämmas om gödselkomposten, i den mån den blir färdiglagd, täckes ofvan och på sidorna med dyjord eller annat myllrikt material, som hindrar lufttillträdet och binder frigjord ammoniak. Salpeterjäsningen vidtager efter ammoniakjäsningen och fodrar liksom denna rikligt lufttillträde. Härigenom syrsättes ammoniak och andra kväfvehaltiga ämnen till salpetersyrade salter, hvilka ej kunna förgasas, men lätt urlakas. Genom gödselns tillpackning hindras äfven denna jäsning och brinning som huvudsakligen bör försigå i jorden (=jordisering - Börje Gustavssons kommentar). Härigenom upplifvas den för jordens fruktbarhet så viktiga bakterieverksamheten, jorden kommer i jäsning, blir lucker och riktas på lösta näringsämnen.
Gröngödsling
Härmed menas den gödsling jorden erhåller genom nedplöjning af en för ändamålet odlad gröda. Gröngödslingsväxterna återgifva jorden alla de ämnena de tagit från henne och dessutom det kol och kväfve, som de upptagit ur luften. Gröngödslingen verkar liksom kreatursgödsel både jordförbättrande och gödande, emeden den tillför jorden både mullbildande ämnen och växtnäring (jordisering). Gröngödslingens ekonomiska resultat blir bäst om man odlar gröngödslingsväxter på träda och nedplöjer densamma 3-4 veckor före höstsådden. För att underlätta gröngödslingsväxternas nedmyllning bör man genom vältning först nedpressa växterna på marken.
Denna sönderdelningsprocess är ej annat än en långsam förbränning, ty med den multnade kroppens väte förenar sig luftens syre till vatten och med dess kol till kolsyra, alldeles såsom det tillgår då en kropp förbrännes. Denna sönderdelning sker dock ej omedelbart på en gång, utan därvid uppkomma såsom mellanled en del brunfärgade kolrika ämnen, kallade mullämnen. Dessa innehålla utom kol äfven väte, syre och kväfe. En del mullämnen havfa sura egenskaper och kallas mullsyror. Mullämnena äro af den allra största betydelse för åkerjorden, såsom vi framledes skola påvisa. Emedan de äro underkastade en ständig fortgående förmulltning, äro de en ständig källa till bindning af kolsyra i jorden, och denna syra bidrager i hög grad till att göra jordens växtnäringsämnen mera lättlösliga och tillgängliga för växterna.
Matjorden och alfen
Matjordens djup har ett stort inflytande på jordens fruktbarhet därigenom, att den erbjuder växterna ett större näringsförråd ju djupare den är, hvarjämte hon i samma mån kan upptaga och kvarhålla en större mängd fruktighet. Vid inträffande torka lida skördarna alltid mycket på grund jord. Samma är förhållandet de tider då ymnigare nederbörd inträffar. En grund matjord bör därför, såvidt möjligt är, fördjupas och förbättras (=jordisering - Börje Gustavssons kommentar). Alfven har äfven stort inflytande på jordens fruktbarhet. Ju mer godartad den är, ju mer näring lämnar den åt djuprotväxterna. Den kan äfven förvandlas till matjord genom djupare bearbetning. Kol är en hufvudbeståndsdel i mullämnena och dessa havfa, såsom antydt är, en mycket stor betydelse för åkerjordens bördighet.
Kreatursgödsel
Ammoniakjäsningen är lifligast uti gödsel som ligger löst uppkastad eller fritt utbredd på gödselkomposten emedan lufttillträdet då är obegränsat. Sammanpackas gödseln, så aftager ammoniakjäsningen i massans inre och inskränker sig till ytan. Men äfven där kan den hämmas om gödselkomposten, i den mån den blir färdiglagd, täckes ofvan och på sidorna med dyjord eller annat myllrikt material, som hindrar lufttillträdet och binder frigjord ammoniak. Salpeterjäsningen vidtager efter ammoniakjäsningen och fodrar liksom denna rikligt lufttillträde. Härigenom syrsättes ammoniak och andra kväfvehaltiga ämnen till salpetersyrade salter, hvilka ej kunna förgasas, men lätt urlakas. Genom gödselns tillpackning hindras äfven denna jäsning och brinning som huvudsakligen bör försigå i jorden (=jordisering - Börje Gustavssons kommentar). Härigenom upplifvas den för jordens fruktbarhet så viktiga bakterieverksamheten, jorden kommer i jäsning, blir lucker och riktas på lösta näringsämnen.
Gröngödsling
Härmed menas den gödsling jorden erhåller genom nedplöjning af en för ändamålet odlad gröda. Gröngödslingsväxterna återgifva jorden alla de ämnena de tagit från henne och dessutom det kol och kväfve, som de upptagit ur luften. Gröngödslingen verkar liksom kreatursgödsel både jordförbättrande och gödande, emeden den tillför jorden både mullbildande ämnen och växtnäring (jordisering). Gröngödslingens ekonomiska resultat blir bäst om man odlar gröngödslingsväxter på träda och nedplöjer densamma 3-4 veckor före höstsådden. För att underlätta gröngödslingsväxternas nedmyllning bör man genom vältning först nedpressa växterna på marken.
Tillbaka till 
-sidan.
-sidan.